God help us

Midnattsloppet, check!

Jag mådde skit hela tiden, hade ätit för mycket. Så jag springer och vill spy i 9 km. Jag springer några steg efter Fio hela tiden, får dåligt samvete för att vi måste springa så sakta och säger att hon ska springa före. Men hon vägrar ju såklart. Hon frågar hela tiden om jag tänker posivit, vilket  jag absolut inte gör. Varje gång jag ser en buske så vill jag bara springa fram och spy. Efter ett tag kommer en backe. Oh shit tänker jag, här är den jobbiga backen alla pratar om. Den va inte så jobbig när jag kom upp, härligt tänkte jag.
Sen ser jag bara en vägg. Där är backen alla pratar om. De är ingen backe, de är en jävla vägg. Jag känner hur mina ben dör innan jag ens har börjat springa uppför. De som gör de lite bättre är att de är många som går i backen, då känner man sig lite bättre.
Men ja, jag dör nästan när jag kommer upp. Men måste fortsätta springa för jag är rädd att tappa bort Fio. Så jag springer och springer.
När jag kommer upp på gatan där målet är så ser man massa lampor långt långt borta och där är målet. Där är de över. Jag ser Fio börja springa snabbare ganska tidigt och de pallar jag inte riktigt. Men efter ett tag så springer jag typ allt jag kan och plötsligt så är jag i mål. Ingen aning om hur jag kom dit men de va över iaf. Tiden blev inte som jag hoppades men jag sprang hela.

Så jag vill tacka Fio. Och alla som gick under loppet, de fick mig att känna mig bättre. Hon tjejen som gav mig vatten under vätskekontrollen, godaste vattnet. Och alla som hejade, de hjälpte lite.
Nu är de tillbaka till verkligenheten äntligen. Skolan börjar snart och handbollen också förhoppningsvis. Jag mår bra.
/C